I’m getting tired of this

I strive for so many things in life. Being a good friend, being someone that’s lovable and aiming for my own career goals while I pursue getting even more recognized at my current job. Striving for a good economy while still being able to travel abroad and meet my all the friends I love.

And I find myself still being unable to reach for all these goals. I find myself being lacking in the social skills, I find myself being bad at making economical decisions and I find myself disgusting.

The worst part; I don’t know how to fight it. I have a lot of friends supporting me, especially one that’s currently not in Sweden. She’ll be back soon, but at the same time, I feel awful for putting my whole conscience upon her as she has her own problems to face when she arrives back in Sweden.

I hate the fact that I’m single. What I hate even more is the fact that I’ve been single my entire life. As my siblings has by this time had relationships, even if they’re young, and most of my friends has been in one, I feel left out.

People tell me ”Hey, it’s nothing special, and the day will come for you too!” People tell me ”Hey, this is the best thing that has ever happened to me!” People tell me ”Hey, we’re getting married.”

And I can’t help to feel so jealous. I can’t help to feel like I’m missing out. I get depressed at least once a week about this fact. It’s just not only having an impact on my mental health, but as well as on my physical. I get depressed about not having being able to fill in one of the steps of being an adult. About not seeing what others are able to see.

About being alone.

Because even with all my great friends, that’s what I am. A single adult. A guy that has reached the age of 23, a man with ambitions and dreams of the future, but has yet to fulfill one of the most basic things in life.

The worst thing is probably not knowing why. Why is it this way? Is it my personality? Is it my interests? Is it my looks? Is it how I speak? Is there someone talking shit behind my back? Is it something that I might’ve done in the past that’s still affecting me? Or is it just that I’m one of those unlucky few who never gets it right?

For what it seems like right now, it’ll be like this. For a long time. Question is; what happens when it all becomes too much?

Right now, I’ll try to keep on smiling. Because I like to smile. And I know people like me when I’m smiling.

Publicerat i Svart på vitt | Lämna en kommentar

Fix You

"I want to watch the snow burn" - Sara Lidman

”I want to watch the snow burn” – Sara Lidman

”How should I act as the world seems to be going under around me?”

A question that I’ve asked myself quite often the last two months. Since this year started, I’ve lived in a constant dilemma as I’m experiencing what might be the best year since I moved away from home.

I started of this year by celebrating it with one of the persons I’ve longed to meet since we first started talking to each other. It truly is one of those moments I’ve never thought I would’ve experienced five years ago. To make it even better, the following days provided me with insight that life not always is a hassle. Japan truly changed my view on both life and on my own goals as a person. Now, for most people I know this will probably sounds generic, since we do have a lot of friends that really like Japan and always come back from the country all excited and so on. Note however; they might seem to be a bit too enthusiastic about such a thing, but most likely, to them it might actually have meant something. Don’t act like you can’t acknowledge it.

After that, I’ve been really positive around my own photography, work has been going great and I’ve started feeling like life actually has a lot of surprises waiting for me. This is much thanks to fantastic colleagues and friends.

The problem then all evolves around these friends. While I’ve had the best start to a year in a long time, most of my friends seems to have the worst start ever to theirs. Each day is met with a new problem from someone I care about. Tweets come in from near and far contemplating that one’s life might be shit. People with broken hearts can be regularly on my news feed. It’s a very harsh contrast that is being glued to my eyes as I ponder upon how fantastic the next day is going to be for me, and as I experience those day. I keep on smiling as my friends keep on sinking into a dark abyss.

I’ve never actually been in this position before. It feels very weird, and I really can’t stop thinking that for once it’s okay for me to actually not care about others problems.

Thing is; as I’ve been feeling depressed myself these past years, I’ve often taken others problems into mine own and made it into a great big mess. It’s an extremely bad habit of mine, and it’s one that I’m trying to get rid off. I understand that I still need to be supportive of my friends, but I can’t keep on feeling bad all the time because they are.

The biggest worry I fear is that people are thinking that I’m egoistic. That I’m not caring enough. That all my positive thoughts are a blatant lie to hide myself from everyone else and their problems. I’m not sure why I worry about this, I recon that the people who actually cares and know me do know that they can seek my help.

I just hate the feeling of having everyone around me feeling like shit.

Publicerat i Svart på vitt | Lämna en kommentar

Japan from my Lumia 800

I took quite a few pictures with my Nokia Lumia 800 when I traveled to Japan. I didn’t really know where to put them, but I decided this would be a good place to start.























Jehuty_002188 Jehuty_002189



























Publicerat i Foto | Lämna en kommentar

GOTY 2012

First of all, be sure to notice this is the top 10 of games I’ve played during 2012. Hence, this might include a game or two that actually was released earlier than that, but of which I haven’t had a chance to play until now.

1. Persona 4: Golden

I haven’t even started playing this game. Or well, I’ve played around 2 hours. I’m still convinced this is going to be the best game I’m going to play this year. TRIAL OF THE DRAGOOOOOON!!!!!!!!!

2. Journey

Man, this is one stunning game. From the first time you start playing, to the first interaction with another player, to the times where you’ve mastered moving around in the sand. It’s hard not to be taken away by this charming game, and the thoughts behind it. It’s short, and leaves you with a feeling of wanting to play the game again, right away.

3. Halo 4

This game just was fun playing. I enjoyed the ride, from start to finish, as I played through the campaign. Also; this game really sets a standard as how games should be portrayed in cutscenes. I’ve never seen such a beautiful game! And all the acting feels natural, more than ever we’ve actually seen since Half-Life 2. It also brings a fantastic multiplayer experience.

4. The Walking Dead

I’ve never really had all that much fun with adventure games since Grim Fandango. The Walking Dead really grabbed my arm and showed that the genre might actually not be dead. The relationship between Lee and Clementine is without a doubt one of the most harsh and beautiful relationships portrayed in a game for a long time.

5. DJ Max Technika Tune

I love music games. Preferably asian ones. This one surely didn’t disappoint me.

6. Uncharted 2: Among Thieves

I hadn’t really dwelved into the Uncharted games at all. I had heard people taking about them for a long time, always praising them as one of the best games on the Playstation 3. I chose to play through all three games in a row, and the second installment is without a doubt the best of the three. The story is the most interesting, the sceneries are the most beautiful and in the end, Uncharted 2 had way less bugs compared to the third game in the series. I guess I’m not the only one wishing for a follow-up in the end.

7. Asura’s Wrath


8. Mobile Suit Gundam Extreme VS.

I’m a huge fan of Gundam, and if you’re too, you should probably own this game. The fast and furious arcade action that EXVS brings you is some of the best to come out of the franchise.

9. The Ico & Shadow of the Colossus Collection

Shadow of the Colossus is a fantastic game, even 7 years after release. The HD collection proves it once more as the graphics are now crisper and smoother. I’m actually impressed that with such few additional content, this actually holds up to being one of my favorite titles of the year. I haven’t had the time to dig into ICO yet, but I hear it’s good. I’ll see, once I find the time.

10. Lumines: Electronic Symphony

I’ve bought a Vita on release because of this game. I wasn’t disappointed. It’s still a game I come back to on regular basis, even if it’s just for a few minutes.

Publicerat i tvspel | Lämna en kommentar

Från mobilen


Lite mobilbilder som aldrig annars kommer till nytta. Kände för att slänga upp dom.

Publicerat i Foto | Lämna en kommentar

Länge leve UppCon

Man ska inte vara sämre än dom andra. Så låt oss prata om UppCon och hur UppCon har förändrat mitt liv.

Efter många om och men så fick jag äntligen åka. Vid det tillfället var väl egentligen min största anledning att ens tänka på ordet ”konvent” baserat på att jag hängde på musikspel.se, där jag hade lärt känna en hel del personer via nätet. Helt oförberedd på vad som väntade gav jag mig i kast med att åka ett alldeles för tidigt tåg. Var därför framme en väldigt kall morgon i september, utan någon som helst aning om vilka jag skulle träffa. Enda som var bestämt var att det skulle komma personer och köa med mig när de väl var framme. Minns hur otroligt mycket jag frös, då jag inte alls var klädd för vädret.

Gick förbi en hel del personer, stötte in i någon i kön som tydligen visste vem jag var (men som jag, som vanligt, inte hade en aning om vem det var) och mitt i allt rusar nog Nihon förbi. Därefter blev det tre dagar utan något speciellt som hände egentligen. Minns att jag kollade på Excel Saga tillsammans med Benderu i sovsalen, minns att musikspelarna dramade sig lite och minns de sista timmarna i Uppsala.

Hampus anno 2007, iklädd Terebi Gemu-tshirt

Mitt tåg lämnade inte Uppsala förrän väldigt sent. Frågade därför om de som jobbade på konventet behövde någon hjälp, då jag inte visste riktigt vart jag skulle ta vägen sedan. Fick hjälpa till att bära en hel del, lasta en lastbil full med möbler för att sedan köra detta till förrådet (?). Efter det fick jag följa med till Dragon Palace där jag blev bjuden på mat (shit vad glad jag var över det) och sitta med alla arrangörer och all personal. Var ju lite trollbunden av att se dessa eldsjälar, skrattandes, samt att jag fick sitta mitt i smeten av allt det här. Fick sedan vägledning till stationen av antingen Kjellgren, Plast eller TLN. Svårt att komma ihåg exakt vilka två det var.

Någonstans här börjar UppCon bli något jag andas. Framförallt var jag i chock av att det faktiskt fanns en så stor skara människor som älskade och levde för det jag tyckte om.

Kanalen #uppcon på IRC var dock allt annat än kärlek, eller tja, till viss del. Finns det en plats där jag delvis själv gjort bort mig men samtidigt interagerat med så många människor samtidigt så måtte det väl vara där. Finns få platser jag blivit så irriterade på personer heller. Därifrån lärde jag mig hitta till Ichiban, för att sedan ta mig till UppCon:09 efter att ha blivit uppraggad som delarrangör för Försäljning tillsammans med Nihon.

Våning 6 som blev försäljarvåningen

Mycket slit blev det. Fick hålla kontakten med försäljarna och se till att alla var okej, satt uppe under nätterna och såg över besökarnas försäljarbord tills jag dog av trötthet och bad dom andra ta över, sov i någons loge och var helt slut när jag väl fick bege mig hemåt. Har nog aldrig känt mig så produktiv som på UppCon:09 dock. Jobbade verkligen så hårt jag bara kunde, för något som jag inte ens visste om det betydde något för mig. (Rolig anekdot: Japanen som satte sig ner inte bara en, utan två-tre gånger, på våning 6 och började sälja saker kan ha varit det konstigaste jag varit med om under min tid med UppCon. Har fortfarande ingen aning om vem det var, eller varför han gjorde det.)

Anledningen till att jag fortsatte med UppCon kom dock efteråt, i form av detta;

De få orden och den komplimangen kan ha varit den största lyftet mitt självförtroende kan ha fått under den perioden i mitt liv. Jag menar, huvudansvarige för konventet klappade mig på axeln och tyckte jag hade gjort ett grymt jobb. ”Det händer ju inte?!” Detta följdes upp av att Daniel frågade mig om jag var intresserad av att bli arrangör över Merch. Tackade och tog emot. Likt så rör vi oss mot UppCon:10. Året inkluderades av GrillCon, NärCon och min flytt till Uppsala.

Mitt crib anno 2009

Svårt att ens inse att en stor del av anledningarna till att jag flyttade till Uppsala var p.g.a. UppCon. Hur gick det till? Minns hur exalterad jag var. Eget ställe, i närheten till alla fantastiska människor som jag hade lärt kännat under de senaste två åren. Var ju inte av denna värld.

Jag och Samantha i det sjukt stora försäljartältet

Här var det jag som hade bestämt saker. Försäljarna skulle stå där, vi skulle ha ingångar här och där och på sådana här sätt skulle vi göra det bästa försäljarområdet hittills. Och visst gick det bra, försäljarna var toknöjda i slutändan (trots det obotligt dåliga vädret) och besökarna hade hittills inte haft möjligheten att frossa i så mycket som hittills.

Detta trots att jag hade världens feber under andra dagen och som slutade med att jag satt i Daniels loge och i all förtvivlan hörde komradion utbrista ”DET LÄCKER IN VATTEN GENOM TAKET I FÖRSÄLJARTÄLTET”. Inser tre saker;  1) min komradio hörs inte från logen 2) jag är alldeles för febrig för att en orka ställa mig upp och 3) priserna till tävlingarna måste bli klara. Saken löste sig genom att mitt fantastiska team styrde upp saken dock.

Merchteamet UppCon:10

Nöjda var vi. Hur kunde vi gå vidare med saken dock? Utöka försäljartältet ännu mer? Göra plats för utställare? Jag hade många planer, och planer smeds. Började UppCon:11 starkt, men min mentala hälsa under resten av året gjorde mig helt förstörd. Lämnade därför UppCon och allt som hade med saken att göra, trots att lendai hoppades stenhårt på att jag bara behövde ta en paus. En lång paus blev det i alla fall, för det var inte förrän när månaderna närmade sig som jag hoppade in och hjälpte till med lite saker i bakgrunden.

Jag och mitt favoritprojekt

På UppCon:11 var jag inte arrangör, utan sprang istället runt med kameran och försökte fota så mycket som möjligt för Konventsbilder.se. Det var väldigt konstigt, men samtidigt väldigt befriande och nyttigt att se konventet från ett annat håll. Att folk ifrågasatte mitt engagemang i UppCon förvånar mig än idag, och irriterar mig. Att jag däremot slet för Cosplay-SM trots att jag inte ens hade tanken på att jag skulle jobba med det är nog en av de bättre erfarenheterna jag hade under UppCon:11 däremot. Framförallt med hur förbannad jag var på lendai, trots att jag visste att han hade rätt, när han sa åt mig att jag var  tvungen att komma ner med allt material, trots att vi inte var klara med allt.

De fantastiska volontärer som gjorde UppCon:12 till vad det blev

Så nu är vi här.

UppCon:12 är över. Jag har nog aldrig varit så nöjd över hur saker slutat. Cosplay-SM fick flyttas in i sista sekund, en stor del av det planerade schemat för Cosplay-SM skrotades till fördel för att cosplayarna skulle hinna klart med saker, och sist men inte minst hade vi den mest fantastiska show som någonsin skådats, med tanke på tiden vi hade att nyttja. Har så mycket att tacka lendai, rkl och scenteamet för att det inte finns ord nog, då jag utan tvekan aldrig hade kunnat få ihop något så bra på egen hand. Stort tack till vår jury för den delen. Massor av bra respons som går att ta hand om tills nästa iteration av Cosplay-SM’s final, vart den nu blir och hur den blir får vi se då.

UppCon:12 i övrigt kan bara ses som en succé från besökarnas synvinkel. Med mer effektiv och smartare nyttjande av ytor, mer möjligheter till att bara umgås med andra och framförallt ett större utbud av fantastiska aktiviteter lämnade få missnöjda. Tror ingen arrangör var riktigt hundra på att det skulle bli så bra som det blev, och det är nog därför av många av oss lämnade konventet aningen sorgsna. Tårarna som rann från allas ögon efter att vi tackat alla för denna tid var nog det finaste jag sett. Kunde själv inte hålla mig alls, då skratt blandades med gråt och gråt blandades med skratt.

”Vad gör vi nu?” var den fråga som de flesta ställde sig. Hur går denna skara av människor som haft UppCon som huvudsakliga knutpunkt vidare utan med denna sak i sitt liv?

Jag vet vad jag ska göra i alla fall. Jag är inte klar med evenemang i mitt liv. Jag är definitivt inte klar med att brinna för mitt intresse och för de erfarenheter jag fått genom UppCon. UppCon må vara över, men engagemanget hos de som verkligen vill dör inte med konventet. Detta engagemang lever kvar och skall utan tvekan inbringa något nytt i Sverige. Nu är tiden då vi gör något ännu bättre, något ännu större och något som utan tvekan skall bringa nya eldsjälar till kulturen.

Jag hoppas att de som verkligen känner för vår förenings mål och visioner följer med på den kommande resan.

Mot Dragon Palace för sista gången (i samlad trupp, åtminstone)

Tack UppCon. Tack alla fantastiska arrangörer som fått mig att le och tro på mig själv. Tack alla besökare som stöttat vårt evenemang och sett fram emot vad som händer härnäst.

Tack ni fantastiska vänner som gör min dag lite bättre, lite gladare och framförallt viktigare att leva.

Publicerat i FANTASTISKT | Märkt , , , | 1 kommentar


Brukar ju vara en ganska bra grej det här med att summera året för sig själv. Inte bara för att se vad man gjort, utan minnas vad som gjort vad till vad. Så det är vad jag ska göra. Tvåtusenelva.


Året började oroligt. Efter att ha haft problem med min handledare för MKV C så satt jag där och hade en ordentlig oro för hur saker skulle gå i framtiden. En handledning i veckan hade blivit två totala under en två månaders period och snart skulle arbetet lämnas in. Lämnade in en kopia, hade opponering, blev självklart preliminärt underkänd. Fick hjälp av min examinator att gå igenom och se vad jag kunde förbättra för att göra den så bra som möjligt (dvs åtminstone klara ett G). Och med hennes hjälp gick det bra! Klarade av kursen och påbörjade en ny. Dock med väldigt lite tillförtroende för universitet och med skoltrötthet utan dess like.

Någonstans här är första gången jag verkligen möter Linn och Hanna. De ville först och främst bli fotograferade i sin Paradise Kiss-cosplay, och det hände. Jag är fortfarande väldigt nöjd över några av bilderna från den photoshooten.

Isabella from Paradise Kiss

Därefter drog jag spontant iväg (trots med alldeles för lite pengar) till Confusion med UppCon för att fota för Konventsbilder. Resultatet går att beskåda här. Tror det är första gången jag verkligen pratar med Göteborgarna (Josefin, Cecilia och Emelie) samt Verena. Många nya ansikten på så kort tid.



Februari kan nog summeras med orden ”arg” och ”ledsen”. End of story. Hände inte så mycket mer än så.


Fyllde 21. Med andra ord fick jag börja dricka legalt i USA från den här dagen. Inte för att jag tog mig till USA, men värt att poängtera! Hannah var på besök från Storbrittanien igen, så blev ännu mer foto. Åkte hem från Uppsala till Umeå för att träffa familjen, saker brakade loss i Japan och jag var superorolig för Sara. Lite för kanske. Hem kom hon i alla fall, levande!


Behind the scenes @ Photoshoot for Swedish Championship in Cosplay

VÅR. Och så påbörjade vi Cosplay-SM, lite på tok för sent kanske, men vi lyckades skrapa ihop ett antal cosplayare för en photoshoot i Stockholm som sedan slutade med att de hamnade på bussarna i hela Uppsala! Varav Linn dessutom också fick reda på att hon gått vidare till SM.

Fotade för första gången en modell, dvs Linn, den här månaden också. Lyckades dock av någon makaber anledning fota allt i JPEG, vilket innebar varierande resultat i efterhand. Drog sedan vidare med att fota Verena i Hammarby Sjöstad och att åka på konvent ute i vildmarken.

Oh right, mitt första riktiga betalda fotojobb hände den här månaden också då jag stod som ensam fotograf för DreamHack Stockholm Invitational, med bra resultat!


Årliga Valborgsfirandet. Någonstans här inser jag också att det kanske vore dags att hitta ett jobb. Någonstans. Någonvart.

Annars inte så mycket. Värmen kom tillbaks. Njöt.


UPPCON. Både fotade och skrev ihop en artikel åt Cosplay Gen samt fotade massor för Konventsbilder!

Har nog visat tusen bilder därifrån redan, så vet inte om det känns som en så väldigt bra idé att spamma er med ännu fler. Men det var ballt. Lyckades överträffa mina egna förväntningar tusenfalt 🙂

Drog sedan iväg till Jönköping för ytterligare ett DreamHack, där jag stod som ansvarig för Coverage (även känt som Redaktionen). Nöjda miner var det iaf efter slutet på evenemanget och att ha med Brita där var nog den bästa saken som kunde hända mig faktiskt. Du är otroligt viktig och fantastisk!

Fotade även Cecilie som gjorde besök i Sverige i hennes Miku-cosplay! Nöjd kille kan jag väl säga, även om jag hade lite svårt för solljuset den dagen!


Pengarna tryyyyter. Eller inte riktigt, fick ju en ordentlig skatteåterbäring. Men jag lyckas ju precis betala av räkningarna med de pengarna. Den här månaden fotar jag både Shila och Verena med fantastiska resultat, samt träffar syster och far när de reser neråt.


Fram till den här månaden har jag varit på flertalet arbetsintervjuer i Stockholm. Inget har lyckats. Den sista blir 1h50min lång, försenar mig till mitt sällskap som jag tidigare bokat in och sedan så går de vidare med någon annan. Kan inte säga att jag är allt för positiv om framtiden här. Börjar försöka söka Socialbidrag.


Drar till NärCon. Inte så nöjd över helgen. Skönt att umgås med Linn, bo hos faster Matilda, träffa Göteborgarna samt att hänga i solen i fyra dagar. Men precis innan jag åker tar jag chansen att träffa upp Ellen på UL igen efter att jag frågat om de återigen kanske behöver extrapersonal. Så blir fallet. Har sedan dagen efter NärCon jobbat nästan fullt ut på Upplands Lokaltrafik, och jag kan inte säga att jag är onöjd. Fantastiska människor, även om folk anseende om lokaltrafiken inte kanske är det bästa.

Jag kan iaf till dagens datum säga att jag är nöjd med det vi gör. Sedan vad som händer omkring oss är kanske en helt annan fråga.

Fick inga pengar från Socialtjänsten. Lånar istället från föräldrarna. Det sista jag ville göra.

Rin Okumura


Jobbar. Går på middag tillsammans med Daniel på UKK och vinner biljetter till Julshowen senare i december! Möter Shila och Linn under månadens gång, har det supertrevligt. Tror det är här som jag börjar bråka med DreamHack om olovlig användning kring mina bilder för den delen.


I oktober jobbar jag på återigen. Det är ett genomgående tema för hösten om man säger så, eftersom jag precis lyckats komma in i takten av att ha ett jobb. Trivs ytterst bra!

Men fotar även Ingela, får besök från Göteborg (vi sover sex personer i min etta på 19kvm!) och Linn visar mig det traditionella japanska tehuset i Stockholm. Nöjd kille.




Gamex! Träffar lite gamla ansikten, tar en snackis med Michael Gill och testar lite nytt. Några dagar senare blev det Final Fantasy XIII-2 event på Fotografiska (som jag fortfarande inte besökt för deras egna utställningar!? Kan inte någon bara släpa med mig dit?!). Får reda på att jag i december får gå upp till fulltid (75% tillsvidare, 25% vikariat) på jobbet! Nöjdare kan man väl inte bli efter det!


Konstigaste månaden på året. Börjar med att jag julshoppar med Shila, fortsätter sedan med att jag sätter mig ner och blir klar med lite äldre bilder från tidigare i år. Sedan tar en person tag i mig för att prata om en sak. Allt känns konstigt och overkligt. Vet fortfarande inte vad jag ska göra av saken. Skaffar nytt objektiv, fotar Malin, får besök för Julshowen av Linn samt firar julafton tillsammans med Karolina, Emil och Albin. Nyår hos Jessica och Daniel, samt efterföljande fest hos Gabriel.

Bra månad.

Summa summarum;

2011 har varit konstigt. Större delen av året har jag varit arg, oförstådd, satt i komplicerade situationer (både pga mig själv och andra) och irriterad.

Men 2011 har även varit året då jag träffat några av de mest fantastiska människorna någonsin. Och framförallt har det varit ett år där fotograferingen fått sig ett ordentligt upplyft. Publiceringar i tidningar och uppskattning på hemsidor. Är nu säker i mig själv som fotograf. Någorlunda åtminstone.

Tack till alla som gjort 2011 till vad det blivit. Extra tack till Brita, Linn, Shila och Josefin. (Oj vad töntigt det blev med fyra tjejnamn!)

Ni betyder mer än vad ni kanske tror ibland!

Nu, vidare mot 2012! Det bästa året någonsin om allt går som det ska!

Publicerat i Allmänt, FANTASTISKT, Foto, Helt åt helvete | Lämna en kommentar